I förra veckan var jag i Stockholm och höll en utbildning som jag kallade ”Om hälsa, kommunikation och om att ta ansvar”. Det var en uppdragsutbildning för en mindre personalgrupp och deras två närmaste chefer. Utbildningen var bara en del av ett aktivt arbete de gör kring hälsa och kommunikation.
En av huvudfrågorna vi adresserade under dagen var: Om jag har ett problem med någon eller något, när ska jag agera och försöka förändra och när ska jag acceptera och ”släppa” det? Om man väljer att agera och till exempel ta upp problemet med den det berör, hur gör man det på bästa sätt? Vi pratade vidare om (och gjorde övningar kring) hur man kan göra för att acceptera och ”släppa” problem som man inte kan förändra. Det låter enkelt men är ofta svårt.
Om man upplever ett problem med någon är det lätt att prata om hur kollegan är, istället för att prata om va kollegan gör. Om jag säger till min kollega att jag uppskattar att hon är lyhörd och flexibel så är det svårt för henne att veta vad hon gjort som jag uppskattat. Vilket också gör det svårt att göra mer av eller fortsätta med. Det är lättare för henne att veta vad jag menar om jag istället säger att jag uppskattar att hon svarar på mina mail så snabbt och att hon erbjuder flera mötestider när vi ska boka möten. Feedback med fokus på beteende har ett tydligt instruktionsvärde.
När vi skulle avsluta utbildningsdagen sa jag till gruppen att det var så roligt att föreläsa för dem för att de var så engagerade. Ooops, så gjorde jag det själv, pratade om egenskaper istället för beteende. Jag kunde inte hålla mig för skratt och rättade till det och sa ”att det varit så roligt att de alla delat med sig av sina tankar under dagen”.
Det är tur att man aldrig blir färdiglärd. Det vore tråkigt.
